Att lossa tankeknutar

Just nu skriver jag mest, skriver och skriver och skriver, så att min avhandling ska bli klar någon gång. Jag har upptäckt att när jag kör fast i något tankespår så har jag tre saker att ta till för att lossa tanketrådarna: att gå ut med hunden, sticka eller baka.

Stickprojektet ska resultera i en kofta till Åsa. Jag köpte mönster och garn vid ett besök på Alsta trädgårdar i somras, koftan kallas "Mosstickad kofta med krage" och är formgiven av Kraka. Jag började med bakstycket  i somras, men när jag kom fram till delen med mosstickning blev det tvärstopp! Den här koftan innebär många nyheter för mig eftersom den enda hela koftan jag någonsin stickat enbart var en liten bebiskofta till min son när han var nyfödd 1997...

Men nu, vid en tankeknut i skrivandet, tog jag fram eländet och började traggla med mosstickningen. Nu tror jag att det har lossnat, både med skrivandet och stickandet - baksidan är färdig och ena halvan av framsidan också. Men mönstret är nog inte skrivet för ovana stickare eftersom en hel del som nog ter sig helt självklart för den vana blir obegripliga luckor för mig. Som tur är har jag min erfarna mamma att fråga och dessutom har jag fått låna hennes stora stickbok som förklarar så bra.

En annan kaka - en ananaskaka!

I julklapp fick jag boken En liten smula underbar av Dawn French som jag nu håller på att läsa. Berättelsen handlar om en familj, Mo, Denys, Dora och Oscar/Peter samt mormor Pamela som har en särskild kaka för varje familjemedlem. I går upptäckte jag att recepten på kakorna finns längst bak i boken. I dag bestämde jag mig för att provbaka en av kakorna: Doras ananaskaka.

Steg 1

Först skulle man låta skivor från en färsk ananas puttra i råsocker.

Steg 2

Sen skulle dessa läggas i en form och prydas med varsitt cocktailbär. Över detta hällde man sedan en kaksmet kryddad med kanel.

Steg 3

Nu svalnar kakan och väntar på att vi ska smaka, det blir i kväll när Åsa har kommit hem från sin Slöjdklubb.

Kladdkaka

Idag blev jag så obönhörligt chokladsugen att jag bakade en kladdkaka med mitt favoritrecept. Det blir mycket kladdigt, och mycket gott...

Smaskigt till kaffet

Kladdkaka

ugn: 150 grader, 20-30 minuter

 

2 ägg

2-3 dl socker

1,5 dl vetemjöl

2 msk vaniljsocker

100 g smör

4 msk kakao

 

Blanda allt i en kastrull, rör om och värm.

Häll i en smord och bröad form.

Pudersockra gärna efter gräddning.

Regler

Dottern ska sova över hos en klasskamrat i morgon och de har gemensamt kommit överens om regler. Låter inte så dumt tycker jag.

Symmetri

I Photoshop är det lätt att vända på sitt eget ansikte och göra ena halvan symmetrisk med den andra. Det ser ju helknasigt ut!



Vänsteransikte

Högeransikte

Över ytan

Andnöd och vilsenhet ersätts gradvis av stilla acceptans och vardag. Det är så trist att inte ha pappa kvar, men samtidigt en del av livets oundvikliga, ovillkorliga. December blev en egendomlig månad då jag inte riktigt tog mig för särskilt mycket alls. Mot slutet av julmånaden hade vi begravning som blev väldigt fin, med officianten Lars Hassbring som skickligt berättade om min pappa och vacker musik ur pappas omfattande bibliotek. Jag upplever att begravningen blev en punkt i sorgflödet som gjorde det möjligt för mig att gå vidare.

Under en promenad på stan i början på januari började jag lägga märke till de många vackra byggnader som Uppsala bjuder på. Några detaljer fastnade på fotografi.

Smedsgränd 2B

Vid Smedsgränd 2B såg jag ovanför en port helt oväntat ett hästhuvud.

 

Kungsgatan 14

På Kungsgatan 14, precis där gågatan är på väg att ta slut, fanns en intressant blandning av detaljer. En blomma, en symbol som för mina tankar till telefoni och slutligen ett hundhuvud.

 



Kungsgatan 19

Vackert på sniskan där gågatan tagit slut, på Kungsgatan 19, ligger en byggnad där det står "Sveriges Riksbank" ovanför porten. Många läckra detaljer på den byggnaden.

Jag har lyckats komma igång med att göra något också, och handarbetet ligger närmast till. Det har blivit ett prov av Palestrinaknutar till Mina stygn-bloggen bland annat.

Provlapp

Jag har börjat läsa igen efter en för mig obegripligt lång paus. Mo Yans Vitlöksballaderna blev för tung utgångspunkt, istället har julklappsböcker passat bra. Först P. D. James När döden kom till Pemberley, och nu Sandvikens egen Tolstoj: Anna Jörgensdotters Bergets döttrar.

Jag har hittat tillbaka till skrivandet också, så att avhandlingen som drar ut på tiden så bedrövligt får en möjlighet att bli klar. I tidningen Vi Läser (2012:3) skrev Jens Liljestrand Det tjänar ingenting till att tänka på vilket öde som väntar, allt jag kan göra är att ta vara på tiden här och nu. En gång blir det dags att sätta punkt. Till dess är det en obeskrivlig glädje att vara vid liv och en ynnest att skriva.

Jag kan bara hålla med.

Kantrad tid

Plötsligt kantrade tiden förra veckan när min pappa helt oväntat gick bort. Det var en underlig känsla när världen vecklade ihop sig och darrade till för att sedan återta sin vanliga form - välbekant men ändå helt annorlunda.

 

1967

Minnesbilder och tankar har sedan dess susat genom mitt huvud, lösryckta fragment som pockar och gläder. På många sätt var pappa min konstant - den pålitliga och oföränderliga storheten som alltid fanns tillgänglig.

Torsdag den 29 november gick pappa ut tidigt på morgonen. Det var då han gjorde saker - tidigt på morgonen. Han gick och hämtade paket, ett bokpaket bland annat. Han var mycket intresserad av litteratur även om hans ögon de senaste åren inte tillåtit honom att läsa som tidigare. Litteraturen var en av våra många beröringspunkter, tillsammans upptäckte vi bland annat José Saramago och vi hade ett gemensamt projekt att läsa författare som fått Nobelpriset i litteratur. När jag för några år sedan opererades gav han mig Steinbeck att läsa under tillfrisknandet. Bara häromveckan fick jag Vitlöksballaderna av Mo Yan. Han fick mig intresserad av Effi Briest och Buddenbrooks. När jag i somras byggde miniatyrer tänkte han på Mästersmeden från Tula, en finurlig berättelse med underfundig humor. När jag var liten hade han en bok med Ryska sagor som fortfarande tjusar mig, med häxan Baba Jaga som far fram i en mortel, bogatyrer och andra mer eller mindre fantastiska företeelser.

2007

På universitetet studerade min pappa matematik, matematisk statistik, filosofi och psykologi. Det var även i psykologi som han disputerade 1970. Filosofi var ett gemensamt intresse och under en tid hade vi med en av mina väninnor filosofiska samtal där vi med utgångspunkt i klassiska texter vände och vred på frågor om stort och smått. Pappa var väldigt rolig att samtala med, han var nyfiken och intresserad, beredd att se på en fråga ur olika perspektiv. Han hade också en stillsam, klurig humor och samlade på ord och uttryck som roade på olika sätt.

Jag saknar min pappa oändligt, men tror ändå att samtalen på något sätt kommer att fortsätta inom mig. När jag snart läser Vitlöksballaderna kan jag fundera över vad han hade tänkt om olika delar. När jag slutför arbetet med min avhandling kommer han också att vara med i tankarna, som analytikern och kritikern, som den som alltid ställde de klargörande frågorna. När jag lyssnar på Beethoven, Brahms, Schubert och annan musik som han dagligen lyssnade på kommer jag minnas och uppskatta det fantastiska arv han lämnat efter sig.

1954

Tiden har förvisso kantrat och trådar från förr vävs in i framtiden och skriver den berättelse som är mitt liv. Trådar från pappa kommer även framgent att vara en del av min och min barns väv.

Besynnerligheter, 1839

När jag grävde efter släktingar i ett arkiv ramlade jag över denna historia som kittlar min fantasi. Håll till godo. (Ingen av personerna i berättelsen är dock släkt med mig).

 

År 1839, besynnerligheter

(Vårdinge kyrkoarkiv)

Sexmannen Erik Ersson i Öster Sätra, denna församling, anmälde för Pastor at en Erik Ersson tillhörig Qviga den 28 maji 1839 framfött ett missfoster, brunt till färgen med hufvud liknande en menniska, till ögon, öron och hals, dock icke till näsa och munn, hvarutinnan det snarare liknande ett svintryne. Kroppen skall hafva varit som en (..) alldeles rund ifrån halsen med en fäsvans i ändan, utan fötter.

Åsyna vittnen vid denna så kallade kalfs eller missfosters framkomst voro utan Erik Ersson Nils Anderssons hustru Catharina i Carlstorp, Torparen i Enbornas hustru i Udden, Enkan Stina Bombler från Christinedal i Wagnshärad, hustru Anna Andersson i Gåsängen och Erik Erssons dräng Anders Olsson Lindström.

Händelsen inrapporterades af kronobetjent Länsman Lidman till Landstjänstembetet.