Balansakt

Min tid domineras nu helt av att skriva klart avhandlingen, och det går faktiskt framåt bra mycket stadigare än jag hade trott för några veckor sedan. De senaste veckorna har jag lyckats skicka in två manuskript till olika tidskrifter.

Pappas tavla som nu står hos mig

Men då och då drabbas jag av insikten att pappa inte finns kvar. Det kan vara en tanke som flyger genom huvudet om att ringa honom och fråga om någon liten grej som jag funderar på. Det kan vara att blicken landar på något som jag associerar med honom. Det kan vara en melodislinga som påminner. Det kan vara att han inte finns på platser som jag förväntar mig eller att han inte är med i sammanhang där han borde. Det kan vara att jag helt enkelt helt oväntat rent kroppsligt förnimmer en saknad.

Så här upp-och-ner känns det

Det handlar om en ovillkorlig saknad som inte går att göra någonting åt. Det är en viss tröst ändå att denna saknad inte går i hand i hand med känslor av meningslöshet längre. Det är ju precis det här vi har pratat om så många gånger, pappa och jag. Att meningen med livet kanske är ganska banal. Det jag inser nu är vilka krav det ställer på mig som människa att hitta det som gör livet meningsfullt och det är samtidigt ganska enkelt att se att en stor del av mitt livs mening kommer från mina barn, för det de skänker mig i större utsträckning än någon annan är perspektiv.

Så vardagen harvar sig fram som en långsam balansakt, mellan att hitta mening, att helt oförhappandes känna saknad och samtidigt uppleva en drivkraft att nu äntligen skriva klart avhandlingen.

Inspirerande

Just nu blir jag inspirerad av Joakim Pirinen som tog något välbekant - en pärlplatta i form av en prinsessa - vände på den och hittade något nytt.

Jag blir sugen på att läsa hans "333 pärlplattor av Joakim Pirinen" och se utställningen på Nordin Gallery, som tyvärr redan är slut.

Att lossa tankeknutar

Just nu skriver jag mest, skriver och skriver och skriver, så att min avhandling ska bli klar någon gång. Jag har upptäckt att när jag kör fast i något tankespår så har jag tre saker att ta till för att lossa tanketrådarna: att gå ut med hunden, sticka eller baka.

Stickprojektet ska resultera i en kofta till Åsa. Jag köpte mönster och garn vid ett besök på Alsta trädgårdar i somras, koftan kallas "Mosstickad kofta med krage" och är formgiven av Kraka. Jag började med bakstycket  i somras, men när jag kom fram till delen med mosstickning blev det tvärstopp! Den här koftan innebär många nyheter för mig eftersom den enda hela koftan jag någonsin stickat enbart var en liten bebiskofta till min son när han var nyfödd 1997...

Men nu, vid en tankeknut i skrivandet, tog jag fram eländet och började traggla med mosstickningen. Nu tror jag att det har lossnat, både med skrivandet och stickandet - baksidan är färdig och ena halvan av framsidan också. Men mönstret är nog inte skrivet för ovana stickare eftersom en hel del som nog ter sig helt självklart för den vana blir obegripliga luckor för mig. Som tur är har jag min erfarna mamma att fråga och dessutom har jag fått låna hennes stora stickbok som förklarar så bra.

En annan kaka - en ananaskaka!

I julklapp fick jag boken En liten smula underbar av Dawn French som jag nu håller på att läsa. Berättelsen handlar om en familj, Mo, Denys, Dora och Oscar/Peter samt mormor Pamela som har en särskild kaka för varje familjemedlem. I går upptäckte jag att recepten på kakorna finns längst bak i boken. I dag bestämde jag mig för att provbaka en av kakorna: Doras ananaskaka.

Steg 1

Först skulle man låta skivor från en färsk ananas puttra i råsocker.

Steg 2

Sen skulle dessa läggas i en form och prydas med varsitt cocktailbär. Över detta hällde man sedan en kaksmet kryddad med kanel.

Steg 3

Nu svalnar kakan och väntar på att vi ska smaka, det blir i kväll när Åsa har kommit hem från sin Slöjdklubb.

Kladdkaka

Idag blev jag så obönhörligt chokladsugen att jag bakade en kladdkaka med mitt favoritrecept. Det blir mycket kladdigt, och mycket gott...

Smaskigt till kaffet

Kladdkaka

ugn: 150 grader, 20-30 minuter

 

2 ägg

2-3 dl socker

1,5 dl vetemjöl

2 msk vaniljsocker

100 g smör

4 msk kakao

 

Blanda allt i en kastrull, rör om och värm.

Häll i en smord och bröad form.

Pudersockra gärna efter gräddning.

Regler

Dottern ska sova över hos en klasskamrat i morgon och de har gemensamt kommit överens om regler. Låter inte så dumt tycker jag.

Symmetri

I Photoshop är det lätt att vända på sitt eget ansikte och göra ena halvan symmetrisk med den andra. Det ser ju helknasigt ut!



Vänsteransikte

Högeransikte

Över ytan

Andnöd och vilsenhet ersätts gradvis av stilla acceptans och vardag. Det är så trist att inte ha pappa kvar, men samtidigt en del av livets oundvikliga, ovillkorliga. December blev en egendomlig månad då jag inte riktigt tog mig för särskilt mycket alls. Mot slutet av julmånaden hade vi begravning som blev väldigt fin, med officianten Lars Hassbring som skickligt berättade om min pappa och vacker musik ur pappas omfattande bibliotek. Jag upplever att begravningen blev en punkt i sorgflödet som gjorde det möjligt för mig att gå vidare.

Under en promenad på stan i början på januari började jag lägga märke till de många vackra byggnader som Uppsala bjuder på. Några detaljer fastnade på fotografi.

Smedsgränd 2B

Vid Smedsgränd 2B såg jag ovanför en port helt oväntat ett hästhuvud.

 

Kungsgatan 14

På Kungsgatan 14, precis där gågatan är på väg att ta slut, fanns en intressant blandning av detaljer. En blomma, en symbol som för mina tankar till telefoni och slutligen ett hundhuvud.

 



Kungsgatan 19

Vackert på sniskan där gågatan tagit slut, på Kungsgatan 19, ligger en byggnad där det står "Sveriges Riksbank" ovanför porten. Många läckra detaljer på den byggnaden.

Jag har lyckats komma igång med att göra något också, och handarbetet ligger närmast till. Det har blivit ett prov av Palestrinaknutar till Mina stygn-bloggen bland annat.

Provlapp

Jag har börjat läsa igen efter en för mig obegripligt lång paus. Mo Yans Vitlöksballaderna blev för tung utgångspunkt, istället har julklappsböcker passat bra. Först P. D. James När döden kom till Pemberley, och nu Sandvikens egen Tolstoj: Anna Jörgensdotters Bergets döttrar.

Jag har hittat tillbaka till skrivandet också, så att avhandlingen som drar ut på tiden så bedrövligt får en möjlighet att bli klar. I tidningen Vi Läser (2012:3) skrev Jens Liljestrand Det tjänar ingenting till att tänka på vilket öde som väntar, allt jag kan göra är att ta vara på tiden här och nu. En gång blir det dags att sätta punkt. Till dess är det en obeskrivlig glädje att vara vid liv och en ynnest att skriva.

Jag kan bara hålla med.