Påskgumma

En orienteringsklubb i Uppsala har under flera år ordnat Påskäggsorientering varje Skärtorsdag, så även i år. Åsa och två av hennes kompisar deltog, men först var det viktigt att fräknarna satt där de skulle.

Efter att de tagit sig runt Uppsala slott och hittat alla kontroller dansade de några steg, för detta belönades de med varsin vattenflaska. Fiffigt!

Jag tycker de här bilderna blev så härliga - Åsa ser verkligen ut att ha roligt.

Idag klättrade hon upp i vår rönn (som planterades i september 1973) och prydde den med lite fjädrar.

Glad Påsk!

Ordmoln

Jag omger mig med ord just nu och hinner inte med så mycket annat kreativt. Stickningen ligger och väntar på att bli klar. Ett broderi där jag testar nätbottenstygn ligger halvfärdigt. Det finns möbler att måla och annat att fixa.

Jag får ta mig en kopp kaffe istället.

Tre av mina artiklar som ett ordmoln

Det här med att skriva är väldigt intressant. Ibland bara rinner orden ur mig och fingrarna hinner knappt med att hitta rätt tangenter innan tankarna farit iväg och formulerat nästa mening. Ibland är det segt som sirap och det är enbart vilja som får mig att sitta kvar och nöta, nöta, nöta.

Då kan det hjälpa med ett äpple!

Tre av mina artiklar som... äpple!

Jag har valt att sitta hemma och skriva färdigt min avhandling. Det har lett till att det mest är hunden jag pratar med på dagarna. Ibland får jag social klåda i kroppen och måste träffa folk för att komma ur min bubbla. Då har jag märkt att jag nuförtiden mest bara kan prata om det jag skriver! Jag är som en skiva som hakat upp sig: jag bara pratar hem- och konsumentkunskap, mat, elever, lärare, teorier, metoder, tidskrifter, bla bla bla.

Tre av mina artiklar som pratbubbla = jag just nu

Om några månader är det över och jag får tid över att göra annat, prata om annat, äta och sova något annat. Men just nu är det detta som gäller, till hundra procent.

Ordmolnen har jag skapat på http://www.tagxedo.com/, en lagom avkoppling.

Scones

Den enda teveserie jag följer för tillfället är Hela England bakar eller The Great British Bake Off som visas på Sjuan klockan 21:00 på torsdagar. I denna serie får man följa ett antal amatörer som tävlar i att baka en mängd olika saker, ständigt bedömda av Mary Berry och Paul Hollywood.

Bland annat har de bakat scones i denna teveserie på ett sätt som jag inte är van vid. Alltså letade jag upp ett av Paul Hollywoods recept och provade denna variant. Åsa är hemma med feber och förkylning, så medan hon målade ännu ett lager på ett bord som hon vill ha i sitt rum testbakade jag.

Åsa målar ett bord som jag ärvt från min farfar

Paul Hollywoods recept på scones
500 g vetemjöl
80 g smör
80 g socker
5 tsk bakpulver
2 ägg (+ 1 för pensling)
250 ml mjölk

Mitt största mått

Blanda allt. Knåda ihop och kavla ut till en 2,5 cm tjock platta. Ta ut scones med mått. Pensla med uppvispat ägg. Grädda i 220 grader 15 minuter

På plåten

Nytt för mig: Att sikta mjölet. Att ha socker och ägg i scones. Att kavla ut degen. Att ta ut rundlar med mått. Att pensla bröden.



Färdiga scones

Måttet jag använde var 6 cm i diameter och en färdig scones blev 8 cm i diameter. Det var lite stort, nästa gång får jag ta ett mindre mått. Smaken var det inget fel på, men det var ungefär som ett mellanting mellan scones som jag är van vid och sockerkaka: ganska sött.

Fadderfundering

Den 6 oktober 1839 gifte sig min 22 år gamla anmoder Christina Catharina Johansdotter (1817-1903) med Olof Svensson (1815-1840) i S:t Annas församling, Östergötlands län. Christina Catharina är min farmors-morfars-mor och hon hade sju syskon, hennes fader Johan var kronobåtsman, dvs. indelt soldat i flottan med båtmanstorpet Wikewarp No 121 som bostad och tilldelad soldatnamnet Ekeroth.

Det är inom det rödmarkerade området som Christina Catharina lever en stor del av sitt liv

De två nygifta flyttar tillsammans till Ermedahl i grannförsamlingen Börrum. I kyrkböckerna kan man läsa att Olof avlider i en olyckshändelse redan den 15 januari 1840, efter att de bara varit gifta i tre månader. Där står även att Olof var son till torparen Sven Persson och Maria Nygren, att modern avled när Olof var 13 år gammal och att han från 14 års ålder tjänat som dräng vid Dahl och andra ställen. 

Där står Christina Catharina, 22 år gammal och änka, och dessutom gravid! Maken har avlidit i en olyckshändelse som jag inte kan hitta någon mer information om i kyrkböckerna. Vad skulla hon ta sig till?

Christina Catharina flyttar i mars tillbaka till Djuruddhagen i S:t Annas församling och får sex månader senare, den 24 juni 1840 en son som får namnet Carl Olof.

Ermedal, Djurudden och Engelholm

Djuruddhagen, eller Koppargruvan backstuga som den också står i kyrkboken, verkar vara en stuga där änkor bodde. Här står på samma sida änkan fattighjonet Ingrid Eriksdotter (född 1780) med sin son (Sven Petter född 1819) och dotter (Anna Sara född 1824), änkan Anna Nilsdotter (född 1789) med sina dotter Anna (född 1829) (det står även att änkan Anna Nilsdotter är ofärdig och ”njuter fattigdel från Engelholm”), samt änkan Stina Swensdotter (född 1777) och hennes dotter Maria Christina (född 1813).  Om Stina Swensdotter står ”Enka 1834. Fattigdel. Dottern Maria Christina från barndomen magsjuk och ur stånd att hjelpa sig sjelf”).

Inte nog med att Christina Catharina blir änka vid 22 års ålder, hon får dessutom ett barn när hon bor på backstugan och denna son får lite ovanliga faddrar. När Carl Olof föds står så här i födelseboken:

”Föräldrar: vådeligen i januari månad aflidne bränneridrängen Olof Swensson från Ermdahl i Börrum socken, och hans sedermera till Djuruddhagen i St. Anna inflyttade, efterlevande enka Stina Cajsa Jaensdotter. Faddrar: Herr Grefve C. A. Spens, Enkefru Friherrinnan C. M. Rehbinder, Inspector J. F. Wahlström och Kammarjungfrun Fredrika Amalia Wikström från Engelholm”.

Carl Axel Spens (född 1806) var greve och fideikommissarie på Engelholm.

Greve Spens var gift med friherrinnan Catharina Charlotta Rehbinder, hennes mamma hette Catharina Maria (Nordenstolpe, gift Rehbinder) (1782-1848). Hon blev änka efter Johan Fredrik Rehbinder 1829.

Johan Fredrik Wahlström (född 1812) var inspector på Engelholm och gift (1841) med Kammarjungfrun Fredrika Amalia Wikström (född 1816).

Hur kom det sig att en ung och fattig änka fick så tjusiga faddrar till sin son? Det här blir jag nyfiken på! Beror det på att hon bodde i backstugan som tillhörde Engelholm? Beror det på att hon blivit änka på ett oväntat och våldsamt sätt? Hade greven på Engelholm något att göra med hennes makes bortgång? Jag vet ingenting om det här och anledningen kan vara tämligen enkel, men det är ovanligt att se greve och friherrina nämnas i närheten av mina släktingar...

Hur går det sen för Christina Catharina? Jo, den 16 december 1843 gifter hon sig med min förfader Johan Månsson Roth (1815-1887), sedan 1842 dräng på Engelholm och de får sedan 6 barn tillsammans, deras äldsta son Axel Wahlfrid (1844-1903) är min förfader (han avled för övrigt i Gällivare efter att han hade druckit ammoniak).

När Christina Catharina är 70 år gammal, 1887, avlider hennes andra make i bröstinflammation och hon lever sina sista 15 år på fattigstugan i Östra Stenby församling.

Den kommunala fattigvården i Östergötland 1886-1890

Om man, som jag, är lite mer nyfiken på Östergötland mot slutet av 1800-talet kan man läsa Maj:ts Befallningshavandes femårsberättelser 1886-1890 för Östergötlands län. Där kan man bl.a. läsa följande:

s. 9: ”Den frireligiösa rörelsen inom länet torde icke under det nu tilländagågna qvinqvienniet hafva vunnit någon starkare utbredning. Den egendomliga form deraf, som under namn af ”frälsningsarmén” under de första åren af sitt uppträdande här i länet genom sina nära nog teatraliska föreställningar, särskildt i städerna Linköping, Norrköping och Motala, men äfven flerestädes på landsbygden, såsom Kisa, Mjölby och Boxholm, vann en icke obetydlig tillslutning, synes numera, af vissa tecken att döma, till stor del upphört att äfven på de efter allt nytt begärliga folklagren utöfva lockelse”.

s. 10: ”Den olikhet i klädedrägten, som fordom förefanns emellan skilda folkklasser, samt mellan stads- och landtbefolkningen, fortfar, i jemnbredd med bortfallandet af ståndsskiljaktigheter i allmänhet och i samma mån industriens billigare fabrikat leta sig väg jemväl till landsbygden, att försvinna. Att i följd häraf klagomål öfver den stigande lyxen bland arbetare- och tjenstehjonsklassen, synnerligast den qvinnliga delen deraf, höras temligen allmänt, är desto mindre förvånande, som husflit och hemslöjd allt mera kommit ur bruk, sedan deras alster börjat undanträngas af fabrikernas godtköpskram”.

s. 11 ”Den stegrade folkupplysningen har hos allmänheten alstrad ökad smak för och behof av läsning, men bristen på en verkligt god och billig folklitteratur har föranledt, att man för tillfredsställande af detta behof endast haft att tillgå de billiga nyhets- och politiska tidningarne af ett ofta mindre godt eller för okritiska läsare mindre lämpligt innehåll”.

Balansakt

Min tid domineras nu helt av att skriva klart avhandlingen, och det går faktiskt framåt bra mycket stadigare än jag hade trott för några veckor sedan. De senaste veckorna har jag lyckats skicka in två manuskript till olika tidskrifter.

Pappas tavla som nu står hos mig

Men då och då drabbas jag av insikten att pappa inte finns kvar. Det kan vara en tanke som flyger genom huvudet om att ringa honom och fråga om någon liten grej som jag funderar på. Det kan vara att blicken landar på något som jag associerar med honom. Det kan vara en melodislinga som påminner. Det kan vara att han inte finns på platser som jag förväntar mig eller att han inte är med i sammanhang där han borde. Det kan vara att jag helt enkelt helt oväntat rent kroppsligt förnimmer en saknad.

Så här upp-och-ner känns det

Det handlar om en ovillkorlig saknad som inte går att göra någonting åt. Det är en viss tröst ändå att denna saknad inte går i hand i hand med känslor av meningslöshet längre. Det är ju precis det här vi har pratat om så många gånger, pappa och jag. Att meningen med livet kanske är ganska banal. Det jag inser nu är vilka krav det ställer på mig som människa att hitta det som gör livet meningsfullt och det är samtidigt ganska enkelt att se att en stor del av mitt livs mening kommer från mina barn, för det de skänker mig i större utsträckning än någon annan är perspektiv.

Så vardagen harvar sig fram som en långsam balansakt, mellan att hitta mening, att helt oförhappandes känna saknad och samtidigt uppleva en drivkraft att nu äntligen skriva klart avhandlingen.

Inspirerande

Just nu blir jag inspirerad av Joakim Pirinen som tog något välbekant - en pärlplatta i form av en prinsessa - vände på den och hittade något nytt.

Jag blir sugen på att läsa hans "333 pärlplattor av Joakim Pirinen" och se utställningen på Nordin Gallery, som tyvärr redan är slut.

Att lossa tankeknutar

Just nu skriver jag mest, skriver och skriver och skriver, så att min avhandling ska bli klar någon gång. Jag har upptäckt att när jag kör fast i något tankespår så har jag tre saker att ta till för att lossa tanketrådarna: att gå ut med hunden, sticka eller baka.

Stickprojektet ska resultera i en kofta till Åsa. Jag köpte mönster och garn vid ett besök på Alsta trädgårdar i somras, koftan kallas "Mosstickad kofta med krage" och är formgiven av Kraka. Jag började med bakstycket  i somras, men när jag kom fram till delen med mosstickning blev det tvärstopp! Den här koftan innebär många nyheter för mig eftersom den enda hela koftan jag någonsin stickat enbart var en liten bebiskofta till min son när han var nyfödd 1997...

Men nu, vid en tankeknut i skrivandet, tog jag fram eländet och började traggla med mosstickningen. Nu tror jag att det har lossnat, både med skrivandet och stickandet - baksidan är färdig och ena halvan av framsidan också. Men mönstret är nog inte skrivet för ovana stickare eftersom en hel del som nog ter sig helt självklart för den vana blir obegripliga luckor för mig. Som tur är har jag min erfarna mamma att fråga och dessutom har jag fått låna hennes stora stickbok som förklarar så bra.