 |
| Köksenheter i HK-salen |
Om fem veckor blir jag klar med mina lärarstudier. I dag och i går har jag seminarier på universitetet, annars är jag på Ärentunaskolan i Storvreta och gör min slutpraktik. (Min handledare bloggar om mat på UNT:
Malins matblogg). Under mina år inom lärarutbildningen har jag flera gånger reflekterat över hur det kan komma sig att jag för det mesta upplever seminarierna som rent ut sagt värdelösa. Medan jag satt och väntade på att gå in på mitt seminarium i dag möttes några studenter vid ett bord bredvid och pratade högt om sina erfarenheter.
Några studenter satt vid ett bord redan när jag kom, efter ett par minuter kom några andra gående och ropade "men sitter ni här!". De som redan satt vid bordet svarade att "ja, vårt seminarium var inställt, läraren var sjuk" varpå de som precis kommit ut från sitt seminarium svarar "det är ju så man vill ha det - ett inställt seminarium är ett bra seminarium".
Jag blev lite uppgiven när jag hörde det. Ett seminarium kan, om det utformas på ett konstruktivt sätt, vara oerhört givande för studenten. Tyvärr har jag varit på alltför många seminarium (och föreläsningar) som
inte varit givande - där läraren på något sätt fått mig som student att känna mig mindre värd, dum och ointressant.
Det här är märkligt, särskilt inom lärarutbildningen. Jag föreställer mig att de som arbetar med denna utbildning är intresserade av frågor om lärande och kunskap, har nyfikenhet som drivkraft och ser till att hänga med i nya forskningsrön. Istället har jag snarare upplevt att alla teorier blir något för skolan att handskas med och att universitetsutbildningen inte behöver reflektera över sin egen verksamhet utefter samma frågeställningar.
Några exempel:
Snart är jag klar med min utbildning och jag kan redan nu se att det funnits flera brister i den, brister som gör att jag många gånger frågat mig "vad håller de på med egentligen?". T.ex. fick jag, och ett stort antal andra lärarstudenter, samla in material till forskare genom att göra olika observationer. Dessa observationer hade inte förankrats hos skolan där de gjordes och varken lärare eller elever som observerades tillfrågades om de ville medverka. För mig är detta mycket tveksamt, inte minst ur ett etiskt perspektiv.
En liten del av utbildningen avsätts till praktik, eller VFU (verksamhetsförlagd utbildning). Under denna tid får man under kvalificerad och erfaren handledning prova på att vara lärare och gradvis ta över mer och mer av planering och genomförande av undervisningen. Även om man inom lärarutbildningen har insikt om detta (vilket jag naturligtvis tror) så väljer man att studenten ska uföra en mängd uppgifter under sin VFU, t.ex. dokumentation och observation av olika saker. Dessa uppgifter kan i och för sig vara relevanta, men i sammanhanget gör de ofta att VFU-perioden splittras och kompliceras på ett helt onödigt sätt. Dessutom krockar ofta VFU-perioder med skolors lov vilket gör att vad som ser ut som en period på fem veckor i stället blir fyra veckor. Har man dessutom oturen att få en handledare som inte undervisar heltid blir tiden ännu mindre. För mig är det obegripligt varför utbildarna inom lärarutbildningen inte har modet att våga låta studenterna sjunka in i sin VFU på djupet utan lägger på dem en massa extrauppgifter som inte motiveras.
Mitt övervägande intryck av utbildningen är att ambitionen är satt alltför högt om jag ser till antalet saker som man vill behandla. Denna trängsel sker på bekostnad av kvalitet och gör att många saker sveps över alltför snabbt. På pappret kan det se ut som om jag under utbildningen har fått lära mig en hel massa saker, men jag skulle hellre haft färre och djupare kunskaper än många och grunda.
Jag låter väldigt negativ, men jag ångrar inte en sekund att jag valde lärarutbildningen. I klassrummet, i mötet med eleverna, upplever jag harmoni och meningsfullhet. I framtiden hoppas jag få många möjligheter till dessa möten. Men jag är övertygad om att utbildningen hade kunnat vara bättre och att det till stor del är min egen nyfikenhet och entusiasm som fört mig vidare, bortom sunkiga seminarer och meningslösa föreläsningar (även om det självklart har funnits undantag med helt fantastiska lärare som förmått motivera och förklara, men de är väldigt, väldigt få).
