Kantrad tid

Plötsligt kantrade tiden förra veckan när min pappa helt oväntat gick bort. Det var en underlig känsla när världen vecklade ihop sig och darrade till för att sedan återta sin vanliga form - välbekant men ändå helt annorlunda.

 

1967

Minnesbilder och tankar har sedan dess susat genom mitt huvud, lösryckta fragment som pockar och gläder. På många sätt var pappa min konstant - den pålitliga och oföränderliga storheten som alltid fanns tillgänglig.

Torsdag den 29 november gick pappa ut tidigt på morgonen. Det var då han gjorde saker - tidigt på morgonen. Han gick och hämtade paket, ett bokpaket bland annat. Han var mycket intresserad av litteratur även om hans ögon de senaste åren inte tillåtit honom att läsa som tidigare. Litteraturen var en av våra många beröringspunkter, tillsammans upptäckte vi bland annat José Saramago och vi hade ett gemensamt projekt att läsa författare som fått Nobelpriset i litteratur. När jag för några år sedan opererades gav han mig Steinbeck att läsa under tillfrisknandet. Bara häromveckan fick jag Vitlöksballaderna av Mo Yan. Han fick mig intresserad av Effi Briest och Buddenbrooks. När jag i somras byggde miniatyrer tänkte han på Mästersmeden från Tula, en finurlig berättelse med underfundig humor. När jag var liten hade han en bok med Ryska sagor som fortfarande tjusar mig, med häxan Baba Jaga som far fram i en mortel, bogatyrer och andra mer eller mindre fantastiska företeelser.

2007

På universitetet studerade min pappa matematik, matematisk statistik, filosofi och psykologi. Det var även i psykologi som han disputerade 1970. Filosofi var ett gemensamt intresse och under en tid hade vi med en av mina väninnor filosofiska samtal där vi med utgångspunkt i klassiska texter vände och vred på frågor om stort och smått. Pappa var väldigt rolig att samtala med, han var nyfiken och intresserad, beredd att se på en fråga ur olika perspektiv. Han hade också en stillsam, klurig humor och samlade på ord och uttryck som roade på olika sätt.

Jag saknar min pappa oändligt, men tror ändå att samtalen på något sätt kommer att fortsätta inom mig. När jag snart läser Vitlöksballaderna kan jag fundera över vad han hade tänkt om olika delar. När jag slutför arbetet med min avhandling kommer han också att vara med i tankarna, som analytikern och kritikern, som den som alltid ställde de klargörande frågorna. När jag lyssnar på Beethoven, Brahms, Schubert och annan musik som han dagligen lyssnade på kommer jag minnas och uppskatta det fantastiska arv han lämnat efter sig.

1954

Tiden har förvisso kantrat och trådar från förr vävs in i framtiden och skriver den berättelse som är mitt liv. Trådar från pappa kommer även framgent att vara en del av min och min barns väv.