Den 6 oktober 1839 gifte sig min 22 år gamla anmoder
Christina Catharina Johansdotter (1817-1903) med Olof Svensson (1815-1840) i
S:t Annas församling, Östergötlands län. Christina Catharina är min farmors-morfars-mor och hon hade sju syskon, hennes fader Johan var kronobåtsman, dvs. indelt soldat i flottan med båtmanstorpet Wikewarp No 121 som bostad och tilldelad soldatnamnet Ekeroth.
|
Det är inom det rödmarkerade området som Christina Catharina lever en stor del av sitt liv |
De två nygifta flyttar tillsammans till Ermedahl i grannförsamlingen Börrum. I kyrkböckerna kan man läsa att Olof avlider i en olyckshändelse redan den 15 januari 1840, efter att de bara varit gifta i tre månader. Där står även att Olof var son till torparen Sven Persson och Maria Nygren, att modern avled när Olof var 13 år gammal och att han från 14 års ålder tjänat som dräng vid Dahl och andra ställen.
Där står Christina Catharina, 22 år gammal och änka, och dessutom gravid! Maken har avlidit i en olyckshändelse som jag inte kan hitta någon mer information om i kyrkböckerna. Vad skulla hon ta sig till?
Christina Catharina flyttar i mars tillbaka till Djuruddhagen
i S:t Annas församling och får sex månader senare, den 24 juni 1840 en son som
får namnet Carl Olof.
|
Ermedal, Djurudden och Engelholm |
Djuruddhagen, eller Koppargruvan backstuga som den också
står i kyrkboken, verkar vara en stuga där änkor bodde. Här står på samma sida
änkan fattighjonet Ingrid Eriksdotter (född 1780) med sin son (Sven Petter född
1819) och dotter (Anna Sara född 1824), änkan Anna Nilsdotter (född 1789) med
sina dotter Anna (född 1829) (det står även att änkan Anna Nilsdotter är
ofärdig och ”njuter fattigdel från Engelholm”), samt änkan Stina Swensdotter
(född 1777) och hennes dotter Maria Christina (född 1813). Om Stina Swensdotter står ”Enka 1834.
Fattigdel. Dottern Maria Christina från barndomen magsjuk och ur stånd att
hjelpa sig sjelf”).
Inte nog med att Christina Catharina blir änka vid 22 års ålder, hon får dessutom ett barn när hon bor på backstugan och denna son får lite ovanliga faddrar. När Carl Olof föds står så här i födelseboken:
”Föräldrar: vådeligen i januari månad aflidne
bränneridrängen Olof Swensson från Ermdahl i Börrum socken, och hans sedermera
till Djuruddhagen i St. Anna inflyttade, efterlevande enka Stina Cajsa
Jaensdotter. Faddrar: Herr Grefve C. A. Spens, Enkefru Friherrinnan C. M. Rehbinder,
Inspector J. F. Wahlström och Kammarjungfrun Fredrika Amalia Wikström från
Engelholm”.
Carl Axel Spens (född 1806) var greve och fideikommissarie
på Engelholm.
Greve Spens var gift med friherrinnan Catharina Charlotta
Rehbinder, hennes mamma hette Catharina Maria (Nordenstolpe, gift Rehbinder)
(1782-1848). Hon blev änka efter Johan Fredrik Rehbinder 1829.
Johan Fredrik Wahlström (född 1812) var inspector på
Engelholm och gift (1841) med Kammarjungfrun Fredrika Amalia Wikström (född
1816).
Hur kom det sig att en ung och fattig änka fick så tjusiga faddrar till sin son? Det här blir jag nyfiken på! Beror det på att hon bodde i backstugan som tillhörde Engelholm? Beror det på att hon blivit änka på ett oväntat och våldsamt sätt? Hade greven på Engelholm något att göra med hennes makes bortgång? Jag vet ingenting om det här och anledningen kan vara tämligen enkel, men det är ovanligt att se greve och friherrina nämnas i närheten av mina släktingar...
Hur går det sen för Christina Catharina? Jo, den 16 december 1843 gifter hon sig med min förfader
Johan Månsson Roth (1815-1887), sedan 1842 dräng på Engelholm och de får sedan
6 barn tillsammans, deras äldsta son Axel Wahlfrid (1844-1903) är min förfader
(han avled för övrigt i Gällivare efter att han hade druckit ammoniak).
När Christina Catharina är 70 år gammal, 1887, avlider
hennes andra make i bröstinflammation och hon lever sina sista 15 år på
fattigstugan i Östra Stenby församling.
|
Den kommunala fattigvården i Östergötland 1886-1890 |
Om man, som jag, är lite mer nyfiken på Östergötland mot slutet av 1800-talet kan man läsa Maj:ts Befallningshavandes femårsberättelser
1886-1890 för Östergötlands län. Där kan man bl.a. läsa följande:
s. 9: ”Den
frireligiösa rörelsen inom länet torde icke under det nu tilländagågna qvinqvienniet
hafva vunnit någon starkare utbredning. Den egendomliga form deraf, som under
namn af ”frälsningsarmén” under de första åren af sitt uppträdande här i länet
genom sina nära nog teatraliska föreställningar, särskildt i städerna
Linköping, Norrköping och Motala, men äfven flerestädes på landsbygden, såsom
Kisa, Mjölby och Boxholm, vann en icke obetydlig tillslutning, synes numera, af
vissa tecken att döma, till stor del upphört att äfven på de efter allt nytt
begärliga folklagren utöfva lockelse”.
s. 10: ”Den olikhet i klädedrägten,
som fordom förefanns emellan skilda folkklasser, samt mellan stads- och
landtbefolkningen, fortfar, i jemnbredd med bortfallandet af ståndsskiljaktigheter
i allmänhet och i samma mån industriens billigare fabrikat leta sig väg jemväl
till landsbygden, att försvinna. Att i följd häraf klagomål öfver den stigande
lyxen bland arbetare- och tjenstehjonsklassen, synnerligast den qvinnliga delen
deraf, höras temligen allmänt, är desto mindre förvånande, som husflit och
hemslöjd allt mera kommit ur bruk, sedan deras alster börjat undanträngas af
fabrikernas godtköpskram”.
s. 11 ”Den stegrade folkupplysningen
har hos allmänheten alstrad ökad smak för och behof av läsning, men bristen på en
verkligt god och billig folklitteratur har föranledt, att man för tillfredsställande
af detta behof endast haft att tillgå de billiga nyhets- och politiska
tidningarne af ett ofta mindre godt eller för okritiska läsare mindre lämpligt
innehåll”.