Snart ifatt

Plötsligt satt jag där en måndag i början av augusti, med fingret över en tangent beredd att klicka på en knapp för att skicka in hela avhandlingen till tryck och samtidigt ringer min telefon och det är någon som frågar om jag kan tänka mig att komma på intervju för drömjobbet på fredag samma vecka.

Det kändes overkligt. Det är fortfarande lite overkligt. Men snart tror jag att jag är ifatt. På ett år har så ofattbart mycket hänt och så många bitar har trillat på plats att det är svårt för mig att begripa.

I november förra året avslutade jag min lärarutbildning och senare samma månad förlorade jag min pappa. I januari i år satte jag mig ned vid vardagsrumsbordet hemma i Uppsala för att försöka skriva klart en avhandling. Nu sitter jag i här, med doktorsexamen och lärarexamen i ryggsäcken, med en liten och mysig övernattningslägenhet i Skåne och ett fantastiskt jobb där jag får jobba med mat och måltider på Högskolan Kristianstad. Det hade jag aldrig kunnat ana för ett år sedan.

Det löser sig, brukar jag tänka, och det stämmer ju faktiskt. Men sedan disputationen i slutet av september har jag varit ganska trött och disträ, eller vimsig som min snart sjuttonårige son uttrycker det, och det kanske inte är undra på. En fantastisk present jag fått var en resa till Aten och trots att vintern är min favoritårstid så var det skönt att få komma till värmen några dagar och bara strosa runt med sandaler på fötterna och sitta på uteserveringar och äta fantastisk mat. Nu så, nu tror jag att batterierna börjar ladda igen.