Balansakt

Min tid domineras nu helt av att skriva klart avhandlingen, och det går faktiskt framåt bra mycket stadigare än jag hade trott för några veckor sedan. De senaste veckorna har jag lyckats skicka in två manuskript till olika tidskrifter.

Pappas tavla som nu står hos mig

Men då och då drabbas jag av insikten att pappa inte finns kvar. Det kan vara en tanke som flyger genom huvudet om att ringa honom och fråga om någon liten grej som jag funderar på. Det kan vara att blicken landar på något som jag associerar med honom. Det kan vara en melodislinga som påminner. Det kan vara att han inte finns på platser som jag förväntar mig eller att han inte är med i sammanhang där han borde. Det kan vara att jag helt enkelt helt oväntat rent kroppsligt förnimmer en saknad.

Så här upp-och-ner känns det

Det handlar om en ovillkorlig saknad som inte går att göra någonting åt. Det är en viss tröst ändå att denna saknad inte går i hand i hand med känslor av meningslöshet längre. Det är ju precis det här vi har pratat om så många gånger, pappa och jag. Att meningen med livet kanske är ganska banal. Det jag inser nu är vilka krav det ställer på mig som människa att hitta det som gör livet meningsfullt och det är samtidigt ganska enkelt att se att en stor del av mitt livs mening kommer från mina barn, för det de skänker mig i större utsträckning än någon annan är perspektiv.

Så vardagen harvar sig fram som en långsam balansakt, mellan att hitta mening, att helt oförhappandes känna saknad och samtidigt uppleva en drivkraft att nu äntligen skriva klart avhandlingen.